CECILIA BRANDT

2009

En målning är en bild
som föreställer sig själv

​Betrakta bilden, det som sker utspelar sig innanför dess fyra sidor – vad gäller Cecilia Brandts målningar skulle man kunna precisera: mellan de många skikten i målningens yta. Underst en träpannå eller linneduk, därefter grundering, oljefärg och tempera i tunna skikt, övermålningar, bortskrapningar, nya färgskikt, bivax. Det gäller att vara lyhörd, att med blicken avläsa ytans beskaffenhet; matthet, glans, lyster, patina, penselspår. Färgpigment som förenar sig med dukens textur, färgstoff som blandas till tunna hinnor: målningen som ett membran mellan konstnären och betraktaren – bilden talar till mig.           

Och så den oundvikliga frågan när näthinnans upp och nedvända bild når syncentrum i hjärnan: vad betyder tecknen, pentagrammen, korsformerna, de förbiglidande strecken? Associationer till väderlekar, händelser vid vatten, nattgammal is med lätt snö, barndomens stängda butiker med skyltfönster bemålade med mjölkig färg i breda stråk. Eller Malevitjs sekelgamla vita kvadrater som börjat krackelera och besudlas av tiden. Tänk på skillnaden mellan engelskans paint, själva målarfärgen, dess konsistens och ytglans och colour, pigmentets kulör. Detta leder tanken vidare till mångfalden av vitheter: vita murar, snö, skare, gipsstoff, damast, vitt ljus, månsken, marmor, kyskhet, renhet…
Det är som om Cecilia Brandts utforskande av fotografiets möjligheter vidgat hennes seende och givit hennes målningar ytterligare en dimension. Fotografiets yta återger reflexer, grader av transparanser, fångar fragment i skärpa och oskärpa. Om fotografierna är ögonblick, tillfälligheter, är målningarna tidsavlagringar, långsamma andetag som frammanar
tystnad och stillhet.

 

Håkan Wettre
1:e intendent, Göteborgs konstmuseum

 

 

A painting is a picture that represent itself

Contemplate the painting – what happens takes place within its four sides.
Looking at Cecilia Brandt’s paintings one could say more precisely: between the many layers of the surface. First a wooden panel or canvas covered by gesso, followed by tempera and oil paint in thin layers. Then traces of removed paint next to new layers mixed with beeswax. One needs to be attentive, to carefully observe the nature of the surface; the shimmer, the matte and the shine, the structure and the traces of brush hairs, as well as the scratches. Coloured pigments meet the texture of the canvas and mingle; colour dust blends into thin films. The painting like a membrane between the painter and the beholder; the picture speaks to me. And so the unavoidable question when the upside down image of the retina reachesthe centre of sight in the brain: what do the signs mean, the forms of a pentagram and a cross, the flooding of thin lines? Associations to different weather, incidents by the water, delicate ice with light snow, and the closed shop window from childhood, painted in broad strokes of milky colour. Or the century-old white quadrants of Malevitch that have begun to crackle and get stained over time.
Think of the difference between the English word paint, the substance itself, its consistency and shimmer and the word colour, the colour of the pigment itself.
This makes the thought wander towards the many existing whitenesses: white walls, snow, crust of ice, dust of plaster, damask, white light, marble, chastity, purity…
It is as though Cecilia Brandt’s exploration of the photographic possibilities has brought a further dimension to her painting as well as to her photography.
The surface of the photograph mirrors reflections and levels of transparencies, then captures a fragment either in focus or unsharp. If the photographs are brief moments, even coincidences, the paintings are sediments of time, a slow breath that imposes silence and stillness.

 

Håkan Wettre
Senior Curator, Göteborgs konstmuseum

​

2009

Immaterial matters

Cecilia Brandt har en förmåga att fånga det sublima, det knappt förnimbara i vår omgivning. Hennes konst ter sig sparsmakad och stillsam vid första anblicken men döljer något under ytan. Detta något griper tag i betraktaren och väcker nyfikenhet. Likt surrealisterna tycks hon utforska det undermedvetna men utan symbolikens övertydlighet. Hon illustrerar istället det undermedvetna med ett reducerat bildspråk som får betraktaren att vända sig till sitt eget inre. Inte högljutt, snarare med en viskning förmedlar hennes målningar en kontemplativ upplevelse skild från dagens överflöd på visuella intryck. Färgerna är subtila och domineras ofta av ljusa nyanser som ger bilderna en nordisk stramhet. Cecilia Brandt applicerar lager på lager med färg på duken vilket ger den en transparens likt en vattenyta. Färglagren kan liknas vid årsringarna på ett träd där varje lager representerar ett visst känslotillstånd. Ibland skrubbar hon bort delar av ett färglager med tvål vilket skulle kunna tolkas som en slags själslig reningsprocess och ett avlägsnande av överflödig materia. Geometrin har en central roll i hennes måleri, i kontrast till de strikta geometriska serierna står hennes ”luftmålningar”, liknande fria flöden.
Cecilia Brandt har länge haft en nära relation till Italien. Likt för konstnärer som Turner och Tancredi har Venedig kommit att märka henne för livet. Staden vars hus reser sig ur vattenytan för att då och då delvis försvinna under den likt ett undergångens Atlantis, är lika vacker som skör. Det är dess flyktighet som skapar besatthet. Denna skörhet avspeglas i hennes måleri och för tankarna till den sinnesstämning som infaller när man vandrar om natten bland Venedigs gränder. Relationen till Rom är mer på ett imaginärt plan men likväl skönjbar i hennes konst. Rom är en stad som är byggd i åtskilliga lager över tusentals år, vissa lager är helt borttvättade medan andra är näst intill intakta. Tillsammans bildar dessa skikt en komplex enhet som påminner om den skapandeprocess som kännetecknar Cecilia Brandts konstnärsskap. Hennes lågmälda bildspråk lämnar inte betraktaren oberörd, målningarna är tidlösa och nyansrika i sin minimalism.

 

Gustav Beijer
Konsthistoriker och indentent, ansvarig för publikationer, Åmells Stockholm

 

 

Immaterial matters

 

Cecilia Brandt captures the sublime, the barely perceptible in our surroundings.
Her art appears austere and unobtrusive at first glance but conceals something else beneath the surface. This something takes hold of the observer and awakens curiosity. Like the surrealists, she seems to explore the subconscious, but without overly explicit symbolism. Instead she illustrates the subconscious in a fastidious and withdrawn way that leads the viewer to look inwards to oneself. Not loudly – rather with a whisper, her paintings convey a contemplative experience separate from the visual overload of today’s world. The colours are subtle and are dominated by light shades which give the paintings a Nordic austerity. She applies layer upon layer of paint on the canvas which gives it a transparency, like the surface of water. These layers of colour can be compared to the rings on a tree that reveal its age, each representing a certain emotional state. Sometimes she rubs away part of a layer with soap which could be interpreted as a form of spiritual cleansing and a removal of excessive matter. Geometry plays a central role in her painting, in contrast to the strict geometric series, the “air paintings”, liken free flowing.
Cecilia Brandt has long had a close relationship to Italy and similarly to artists like Turner and Tancredi, Venice has left a deep impression. The city with its buildings that rise up out of the water, only to now and again partly disappear below the surfacelike a doomed Atlantis, is as beautiful as it is fragile. It is
the impermanence that creates a haunting fascination. This fragility is reflected in the paintings of Cecilia Brandt and evokes a mood of nocturnal wandering along Venice’s alleyways.
Her relationship to Rome is more imaginary, yet nonetheless noticeable in her paintings. Rome is a city that was built in numerous layers over thousands of years. Some layers have been washed away completely while others are entirely intact.
Together these layers build a complex unity, evoking the creative process which is distinctive for Cecilia Brandt’s work. Her low-key imagery touches the observer, the paintings are timeless and full of expression in their minimalism.

 

Gustav Beijer
Art Historian and Project Manager, Åmells Fine Art Dealer

​

Pressrelease

Cecilia Brandt måleri
och foto

11 dec - 22 jan 2006

 

Cecilia Brandt visar i sin utställning både måleri och en serie foton, som trots sina olika motivvärldar har en tydlig samhörighet med varandra.
Hon arbetar i en abstrakt tradition med återkommande motiv som korsformer, pentagram och andra geometriska former. Det är ett avskalat och formmässigt rent måleri, där målningens magi tycks finnas i själva skiktmåleriet. Cecilia blandar olja, tempera och bivax på duken och ofta appliceras upp till tjugo lager färg som ger en lyster och transparens till ytan.
Motiven kan associeras till platser, tillstånd och personliga upplevelser som formuleras till en visuell och skör poesi.

 

Agneta von Zeipel

Konsthallschef, Bohusläns museum